Från elegant tullpackhus till stilfull restaurang vid Strömmen
Vid Kanontorget intill Hamnbron i Norrköping ligger ett av landets få bevarade tullpackhus från 1700-talet. Byggnaden har ett högt kulturhistoriskt värde och länsstyrelsen förklarade den som byggnadsminne år 1978. Nu är byggnaden varsamt renoverad och delvis återförd till tidigare skick, nu som krog och restaurang med brygga ut i Motala ström.
Tullpackhus
Packhus är en äldre benämning för magasinsbyggnad. Norrköping har haft tullpackhus sedan 1600-talet och en tullpackhusbyggnad finns markerad på en karta över Norrköping från 1655. Tullpackhuset har en lång historia som är intimt förknippad med stadens handels- och sjöfartsliv som en gång gjorde att rikskanslern Axel Oxenstierna rangordnade Norrköping som rikets näst största och viktigaste stad. I tullpackhusen taxerades tullpliktiga varor och det förekom korttidsförvaring inför besiktning, stämpling och försäljning av hitförda varor. De importerade varorna packades upp och synades, räknades mättes, vägdes och kvali-tetskontrollerades i tullpackhusen. Grovgörat utfördes av speciella packhuskarlar, ett yrke som omtalas redan 1687. Packhuskarlarna transporterade varorna till tullbehandlingsstället och öppnade, packade upp och vägde godset medan tulltaxerarna eller tulltjänstemännen räknade ut den tullavgift som skulle betalas av importörerna.
Tullväsendet
Tullväsendet har en lång bakgrundshistoria. Tullavgifter togs visserligen ut redan på medeltiden men själva organiseringen är oklar. Tullsystemet kan med säkerhet ledas tillbaka till Gustav Vasas tid på 1500-talets mitt men det var under kung Gustav II Adolfs regeringstid på 1600-talet som man genomförde en omfattande nyordning av hur riket skulle styras och organiseras. Det berodde i första hand på att riket behövde allt större inkomster med tanke på den expansiva utrikespolitiken och de kostsamma krigen som landet deltog i. År 1636 grundades Tullverket i Sverige, liksom även Postverket och länsindelningen, och det var rikskanslern Axel Oxenstierna som låg bakom denna insats. Efter Gustav II Adolfs död 1632 var Oxenstierna i princip landets regent och ledde den blivande drottning Kristinas förmyndarregering. Då hade redan andra typer av tullar börjat införas som lilla tullen som var en tull på inrikeshandel från år 1622. Den avsåg konsumtionsvaror som livsmedel, kläder, trävaror, metallvaror och djur och skulle betalas när varorna fördes in i en stad. Tullen betalades med 1/32 del av varans värde och den skattesatsen kom i princip att kvarstå till dess lilla tullen eller landtullen, som den också kallades, avskaffades på 1810-talet. Rester av lilla tullen syns fortfarande i många städer i landet, framför allt i form av namn på platser där orden ”tull” eller ”port” förekommer (i Norrköping Väster tull, Söder tull och Norr tull). För att markera stadens gränser byggdes tullstaket, eller snarare tullplank, i Norrköping färdigt 1640, med tullportar så att varor kunde passera in i staden för försäljning och för att förhindra smuggling. På hamnens södra sida etablerades också en sjötullstation, lilla sjötullen. De tullavgifter som togs ut kom att bli viktiga inkomstkällor för staten efter-som de utgjorde 10% av rikets inkomster under 1600-talet.
Norrköping blev stapelstad
Termen stapelstad infördes år 1636 om den stad som hade rätt att handla med utlandet. Från början gällde det sju städer i riket, oftast belägna vid större vatten, som fick rätten till utrikeshandel och att hålla varulager, så kallad stapel. Bland dem var Söderköping och Norrköping. Förutsättningen för stapelrätten var att staden skulle tillhandahålla de lokaler som tullförvaltningen behövde. Det betydde att staden skulle bekosta och underhålla tullpackhus. Staden fick då ersättning den så kallade tolagen, en extra tullavgift, från tulluppbörden. Tolagen skulle komma att bli en stor inkomstkälla för staden från år 1638 då den infördes. Den innebar nämligen en avgift på ½ -1% på värdet av alla inkommande och utgående varor.
Under medeltiden var Söderköping en viktig handels och sjöfartsstad i Östergötland. Men sedan handelsförbundet Hansan förlorat inflytande under 1400-talet och landhöjningen och uppgrundningen av Storån i Söderköping gjort hamnläget där mindre attraktivt började Norrköpings hamn att växa alltmer under senare delen av 1500-talet. Norrköping upplevde ett verkligt ekonomiskt uppsving under 1500-talets slut och främst 1620-30talen och blev utskeppningshamn för produkter från den östgötska Bergslagen, faktoriet Holmens bruk och Finspång. Norrköpings blev huvudort för Louis De Geers verksamheter eftersom det fanns tillgänglig vattenkraft och goda transportmöjligheter sjöledes för varor från de östgötska järnbruken. År 1627 lär Louis De Geer ha utrustat 12 fartyg och 1655 utgick 26 fartyg från Norrköping tillutrikes orter. Lasten kunde bestå av stångjärn, knippjärn och bandjärn, järnplåt, spik, mässingstråd, garkoppar, råg och vete, talg och smör, läder, tjära, bräder och ved men även kattun (ett bomullstyg). Vapen och kanoner lyste dock med sin frånvaro just året 1655, kanske på grund av krigsslutet med Westfaliskafreden 1648. Av de ovannämnda skeppen gick de flesta till Östersjöhamnar men även Amsterdam, där Louis De Geer tidigare hade verkat, och holländska fartyg var flitiga gäster i Norrköpings hamn. De varor som kom in till Norrköping kunde bestå av salt, vin, öl, hampa lin, spannmål och linnetyger. Packhusen fick ta ut ersättning för allt inkommande gods som gick genom stadens packhus med 1/8 % av värdet på godset. Stämpelpenningar betalades för inkommande enklare dussinvaror, vägarepenningar erlades i packhusvågen, och metall-och viktualievågen för inkommande varor som livsmedel. Tunnepenningar utgick för allt in- och utgående spannmål och salt, som mättes med stadens tunna, med ett visst belopp för varje tunna. Salt var en mycket viktig artikel för att bevara och krydda födan och tusentals tunnor salt från främst Medelhavsområdet passerade tullpackhuset varje år.
Det gamla Tullpackhuset vid Kanontorget
Tullpackhus i Norrköping förefaller att ha legat på ungefär samma plats sedan 1600-talets mitt med undantag för tiden efter ryssbranden 1719 då en lokal under några år fick hyras in för packhuset då det tillfälligt flyttades till en plats på motsatt sida Strömmen nära Järnvågen där man också först tänkt uppföra en ny byggnad. Men det blev ändring och tullpackhuset byggdes åter på norra sidan Strömmen. Denna timmerbyggnad var ca 24 x 10 m stor, i två våningar under tak av näver och torv och stod färdig 1725.
Överdirektören för tullen berömde byggnaden blott med den anmärkning att ”den blivit uppförd inemot ändan af staden vid inloppet af ån”. Därpå svarades att packhuset hade från långliga tider stått på samma ställe, att det var säkert för eldfara och dessutom bekvämt för de sjöfarande, vilka lade till vid den sju meter breda bryggan, som gick åt Packhusdörren”. Denna timmerbyggnad användes fram till 1783 när den såldes för att bereda plats för nästa generations tullpackhus.
Packhussaken- ett våldsamt upplopp på 1750-talet
Vanligtvis gick väl arbetet i Tullpackhuset sin gilla gång men på våren 1752 svämmade känslorna över och gick till ytterligheter, en händelse som gått under namnet ” Packhus-saken”. Det började den tredje maj när skepparen Nils Wendt inkommit med en mängd varor från Amsterdam till högt värde, som sidentyger, tobak och kryddor. Eftersom en del av lasten hade importförbud beslagtogs den och lades upp i Tullpackhuset. Innehållet i lasten hade många ägare i staden och dessa blev naturligtvis ytterligt förbittrade över beslaget, För att bevaka detta, om ägarna skulle ta till våld, så utkommenderades betjäningen, stadsvakten och en del av stadens så kallade försvarskarlar. Natten mellan femte och sjätte maj angreps Packhuset av en stor skara människor, omkring två hundra personer, från både staden och , svärtade i ansiktet och förklädda beväpnade med yxor, värjor och pistoler. Efter att först ha gömt sig i grannskapet (bakom Rodes tobaksspinneris tomt) skedde angreppet under skrik, stenkastning och avlossande av skott. Bevakningen tvingades ta till flykten efter något motstånd, en del ombord på en tulljakt som lade ut i Strömmen. Under handgemänget blev en av angriparna skjuten och några andra skadades illa. Våldsverkarna bröt därefter upp Packhuset och rövade ur detta de flesta av de konfiskerade varorna, vilka genast fördes bort och doldes, dels i staden, dels på landet, Stadens styrande ville få klarhet i ärendet och meddelade att den som hade kunskap om händelsen skulle anmäla detta. Även belöningar utlovades till den som kunde ge upplysning. så det rövade godset och gärningsmännen kunde gripas. Flera personer häktades och för att upprätthålla ordningen rekvirerades två hundra man ur Östgöta regemente från Linköping som den tolfte maj ryckte in i staden. Dagen därpå fick ingen resa ut ur staden utan pass och tullportarna bevakades. Några dagar senare började visitationer efter de undangömda varorna och arresteringarna fortsatte. Ett hundra nya man kommenderades fram till förste juni. Målet hänsköts så till sjötullsrätten och ett sjuttiotal personer åtalades. Några dömdes till döden men fick straffen omvandlade till spöstraff och livstids fängelse. Andra fick fängelse på vatten och bröd, arbete på fästning samt böter och några lyckades fly från landet,
Bakgrunden till importförbudet var att det styrande Hattpartiet ville organisera fjärrhandeln i svensk regi och gynna den inhemska produktionen genom nya manufakturprivilegier och då propagerade man för ”svensk man i svensk dräkt”. Allmänheten var dock inte lika intresserad av inhemska kläder utan ville gärna ha något mera exklusivt. Därför smugglades många Finare tyger in i landet vid den tiden. Även andra njutningsvaror som kaffe, choklad, punsch, viner, tobak, möbler och porslin belades med höga skyddstullar eller importförbud för att minska den oönskade lyxkonsumtionen.
Återuppbyggnaden av landet
När stormen bedarrat efter de stora nordiska krigen omkring 1740 började landet återuppbyggas med en mängd ståtliga byggnader under arkitekter som Tessin d.y., Carl Hårleman, C.J. Cronstedt och C.F. Adelcrantz. De fungerade som överintendenter och deras uppgift var i första hand slottsbyggen med de fick senare även andra uppgifter. Under Adelcrantz bildades ett särskilt överintendentskontor som skulle ”förse Riket med beständige och prydlige Byggnader” Mest handlade det om ombyggnader och inredningar av slott som Kronan uppförde också byggnader till stöd för näringarna. Kung Gustav III var själv mycket intresserad av arkitektur och speciellt för antiken och Italien och den stramare nyklassicismen blev mode. När Norrköping skulle bygga nytt tullpackhus på 1780-talet blev det en byggnad i denna stil.
Tullpackhusets arkitekter
Uppdraget att rita den nya byggnaden hade gått till stadens murmästare Johan Fredric Fehmer (1735-1817). Murmästarna var ofta också skickliga arkitekter. Fehmer hade börjat sin bana som murmästare under Stockholms murmästarämbete men i början av 1780-talet etablerat sig i Norrköping där han köpt en gård i staden. Hans ritning över tullpackhus i Norrköping visade en relativt enkel byggnad i en våning med sadeltak. Långfasaden hade en större valvformad huvudöppning i mitten och två valvformade öppningar längst ut mot gavlarna. Den ritningen kom dock att omarbetas av Överintendentsämbetet genom friherren och arkitekten Carl Fredric Adelcrantz som gav byggnaden ett elegant brutet halvvalmat tak och en frontespis och byggnaden uppfördes sedan under Fehmers ledning. Anledningen till att Norrköping fått kontakter med Överintendentämbetet i Stockholm var den riksdag som hölls i Norrköping våren och försommaren 1769. Den samlade mellan tre och fyra tusen hitresta personer och bland dem fanns de skickligaste arkitekterna i Stockholm som hade till uppgift att planera för riksdagen och bland dem fanns Adelcrantz. Det gjorde att dessa arkitekter lärde känna Norrköping väl och fick flera uppdrag efter riksdagens slut. Ett kvarstående minne från riksdagen 1769 är att gatorna i staden fick officiella namn och namn-skyltar för att riksdagsfolket skulle kunna orientera sig.
Ny byggnad i tegel 1784
Det nya tullpackhuset från 1784 byggdes i tegel i en våning med frontespis och tegeltak. Att byggnaden uppfördes i tegel visar att tullverket var en betydelsefull anläggning och att byggnaden var påkostad. Byggnaden innehöll tre rum utom vind och förstuga som gick mitt genom byggnaden till en brygga. Takformen, som ändrats av Adelcrantz, fick en elegant lätt utsvängd form. Packhusets inventarier beskrevs 1798 som;” Tvenne Vågballancer med sina kedjor och skålar. Justerade vikter, större och mindre, till antalet 36 stycken, innehållande 2955 ½ skålpund. En styck kista till Packhusstämpelns förvar”. I byggnaden arbetade då fem packhuskarlar. Packhuspenningen skulle betalas med 1/8% på alla varor som passerade eller borde passera packhuset.
Påbyggnad i en våning från 1842 av arkitekten Fredrik Blom
Det dröjde inte länge förrän man insåg att byggnaden inte var tillräckligt stor för sitt ändamål i synnerhet som varumängden ökade och ofta innebar skrymmande gods som spannmålstunnor, salt- och silltunnor samt metallprodukter som kanoner från Finspång. Framför allt saknades administrationslokaler och tullgöromålen fick tidvis skötas i en av staden uthyrd lokal på Strömmens södra sida. Då beslöt de styrande i staden att uppdra åt överstelöjtnanten och militärarkitekten Fredrik Blom (1781-1853) att rita förslag till en övervåning på packhuset för att ge utrymme åt tullkammaren.
Fredrik Blom som var officersutbildad i svenska flottan blev så småningom också överintendent. Blom ritade en ny påbyggnad i en våning som stod färdig 1842. De yttre portarna på bottenvåningen sattes igen och byggnaden försågs med valvformade rustiker över fönstren och porten på bottenvåningen. Den bågformade rustiken anslöt till ett nyantikt byggnadsideal. Men trots påbyggnaden fick magasinsutrymmen mindre yta och då hemställde tullkammaren 1855 till stadens myndigheter om att få tillgång till något förvaringsrum för ” tullbehandlat styckegods”. Det blev svårt att komma överens och 1862 begärde tullkammare att få disponera det så kallade tolagsrummet, vilket alltsedan påbyggnaden av packhuset stått oanvänt.
Denna begäran, som magistraten motsatte sig, bifölls slutligen av konungens befallningshavande( landshövdingen). Ungefär ett decennium efter att Tullpackhuset fått sin utökade yta färdigställdes också en hästdragen järnväg mellan lastageplatsen vid Fiskeby och Kanontorget där järnvägen fick sin ändpunkt vid Tullhusets östra gavel. Där byggdes även en kran för att underlätta omlast-ningen av kanoner från Finspång. En motsvarande kran fanns, och finns fortfarande, vid Fiskeby medan kranen vid Kanontorget är en kopia från 1980-talet. I mitten på 1800-talet förbättrades kajerna vid Tullhuset genom att de skoddes med sten i stället för med timmer som tidigare.
Glosemeyers nya flyglar från 1876
Men inte heller Bloms påbyggnad gjorde att packhuset räckte till för sitt ändamål År 1876 tillkom de båda envåningsflyglarna på packhusets kortsidor ritade av Cal Theodor Glosemeyer (1832-1886) som under några år var verksam som stadsarkitekt i Norrköping och ritade fabriksbyggnader i Industrilandskapet, bostadshus, skolor och sjukhem. Tullhusets flyglar utfördes med dubbel takhöjd och fungerade som magasin och transitmagasin. Flyglarna tog varsamt upp Bloms formspråk och valvformade rustiker. Flyglarna fick också större valvformade portar mot kajen och mindre fönster mot norr. Åter påpekades det i skrivelser att verksamheten behövde större ytor när sekelskiftet 1900 närmade sig.
Förändringar under 1900-talet
Tullpackhusets trångboddhet var ett ständigt närvarande problem och under en period fanns ett kompletterande packhus i korrugerad plåt som uppfördes 1908. Tullhuset hade blivit för litet och otidsenligt. Det fanns också ett stort tryck på en ny förbindelse över Strömmen inom det alltmer utökade hamnområdet. Sedan mitten av 1800-talet fanns det en enkel roddtrafik mellan Saltängen och södra sidan av Strömmen. Den ombesörjdes av två roddare, varav en tidigare sjöman, utsedda av stadens styrande. För en liten slant rodde de allmänheten över Strömmen men för stadens tjänstemän var rodden gratis. Det fanns ett stort behov av en broförbindelse mellan Strömmens båda sidor och i december 1915 invigdes en ny öppningsbar klaffbro, Hamnbron, som fick sitt norra fäste alldeles öster om Tullhuset. I samband med att Hamnbron byggdes flyttade tullverksamheten över till ett nybyggt hus på södra sidan Strömmen 1916. Istället blev gamla Tullpackhuset säte för Norrköpings hamnförvaltning och användes som hamnkontor och verkstad fram till 1969. Från hamnkontoret styrdes båtarnas anläggning och av- och pålastning och förvaring i packhus inför omlastning. Vid inflyttningen gjordes en del anpassningar till den nya verksamheten, de stora portarna mot kajen murades igen och ersattes med fönster lika de befintliga. Mot norr minskades den stora porten och ersattes av en dörr med två blad. Förändringarna gjordes på ett varsamt sätt och byggnaden hade fortfarande ungefär samma stil som Fredrik Blom hade givit den.
Efter att hamnförvaltningen lämnat Tullpackhuset 1969 kom byggnaden att stå oanvänd en tid. I början på 1970-talet överfördes det gamla Tullpackhuset till Norrköpings kommuns lokalförvaltning och det beslutades att byggnaden skulle användas till ABF:s studieverksamhet. Ombyggnaden projekterades av kommunens fastighetskontor under 1971 och var färdig 1973. Det innebar en radikal förändring av interiören som då an-passades s efter studieverksamheten med keramikugn, utrymmen för batik, porslins-målning och motion. Byggnaden fick en helt ny färgsättning och användning av då moderna plastfärger i interiören och exteriören.
Efter byggnadsminnesförklaringen 1978 har förändringar i byggnaden skett med stor varsamhet. I början på 1990-talet bekämpades fuktproblem i byggnaden genom att sockeln sågades av och en rostfri plåt fördes in och fästes med betong för att hindra ytterligare fuktvandring. Hiss installerades i byggnaden 1992 liksom ett restaurangkök i västra flygeln. Året därpå putsades fasaden om och plastfärgen blästrades bort. Putsen lagades upp med kalkbruk och målades med kalkfärg. Alla plåtdetaljer och tak målades med linoljefärg.
Gamla Tullpackhuset öppnades igen år 2021
År 2014 övergick byggnaden i företaget Spinnhuset fastighets AB ägo. Företaget har, efter en grundlig byggnadsteknisk och antikvarisk utredning, haft för avsikt att återställa byggnaden till ett tidigare skick och använda bottenvåningen som restaurang och övervåningen som festlokal och ordna uteservering på ytan utanför byggnaden och på den nya båtformade bryggan. Dessutom har en kompletterande paviljong i glas byggts väster om det gamla Tullpackhuset. Byggnaden återfår sin ursprungliga färgsättning som visade sig vara sandstensfärg med dragning åt rosa. Dekorativa element blir i gråskala och fönster i guldockra.
Startpunkt för det gamla Tullpackhusets nya framtid är våren 2021.
Text: Ann-Charlotte Hertz
Historiska bilder & kartor:
Norrköpings Stadsbiblioteks bildarkiv
